Flickorna i Zenana

Ända sedan jag fyllde fem har jag varit tvungen att gömma mig, – till och med för kvinnor. Jag förstod inte den logiska grunden till detta. Ändå var jag tvungen att försvinna så fort en främling närmade sig. Män ägde naturligtvis inte tillträde till de innersta rummen. Därför led jag aldrig av dem. Men kvinnor tilläts ströva omkring ganska fritt där inne, så för dem var jag tvungen att gömma mig. Byns kvinnor kunde komma på oväntade besök. Då gjorde någon omedelbart tecken och så fick jag söka upp närmaste gömställe: köket, inne i tjänsteflickors hoprullade sovmattor eller kanske under någon säng.

Jag fick springa och gömma mig precis som en liten kyckling springer till sin mamma så fort hönan ger en varningssignal om att en glada eller hök närmar sig. Men det fanns en skillnad. Den lilla kycklingen har sin föreskrivna plats, –under mammans vinge, –att gömma sig på. Jag däremot, hade inte någon sådan av naturen bestämd säker tillflyktsort.

Dessutom uppfattar kycklingen hönans varningssignaler instinktivt. Men, stackars mig, något sådant instinktivt förstånd hade inte jag! Därför hände det ibland att jag tolkade signalerna fel och inte hittade till något gömställe snabbt nog. Vid sådana tillfällen tvekade aldrig de välmenande kvinnorna i familjen att skälla ut mig för att jag uppförde mig ’skamlöst och oanständigt som en modern slampa’.

***

I vår by Pairabond höll en dag vi flickorna på med tvagningen inför middagsbönen. Klockan var mellan ett och två på middagen. Alla var färdiga utom en av oss. Hon hade kommit i halvvägs i ritualen. Lilla flickans egen tjänste-kvinna ”Altas Mor”, (uppkallad efter sitt första barn, en dotter som hette Alta), hällde vatten över hennes händer med en metallkanna.

Plötsligt fick vi syn på en lång och kraftig Kabuli-kvinna (från Kabul i Afghanistan) som gick genom bak ingången till den inre gården. Aj, vilken uppståndelse det blev! Vattenkannan ramlade ner från Altas Mors kraftlösa fingrar och hon började skrika,- ”Aj, Aj, Hur kom den mannen ifrån?”

”Man! Vem talar ni om? Jag är en kvinna!”, protesterade kvinnan skrattande. Flickan lämnade tvagningen och sprang för livet in i huset. ”Faster, det har kommit en kvinna i byxor!” utbrast hon, andlös och darrande.

Fastern blev förfärad och frågade: ”Såg hon dig?”.  Flickan som nu brustit i grät, nickade.

Under tiden avbröt de andra kvinnorna sina böner och sprang för att stänga alla dörrar så att inte den kabuli kvinnan skulle kunna få syn på någon av de andra flickorna i familjen. Att döma av den brådska och den iver de hade att låsa dörrarna, skulle man ha kunnat tro att en vild tiger hade kommit lös på gården.

            ***

När jag var fem år bodde vi ett tag i huvudstaden Kolkata tillsammans med min bror och hans fru. En gång skickade min svägerskas moster två tjänsteflickor till sin systerdotter. De hade ’passersedel’ till hela huset och jag fick springa som ett jagat rådjur till alla möjliga gömställen, –bakom dörrarna och under borden. Det vanligaste gömstället var vinden på tredje våningen, dit sällan någon av familjen gick.

Min ayah (kvinnliga guvernant) brukade bära mig dit på morgonen och sedan stannade jag där hela dagen.

När de två tjänsteflickorna hade tittat färdig på resten av huset, bestämde de för att titta på vinden. Halu, min systerson som var också fem år, sprang och varnade mig för den förstående katastrofen. Som tur var hade rummet en himmelsäng. Jag kröp under den. 

Jag vågade nästan inte andas, – av rädsla för att dessa ’hjärtlösa’ kvinnor skulle höra ljudet och titta in under sängen. Ett par tomma lådor och några gamla pallar förvarades i rummet. Stackars Halu uppbådade sin femåriga kropps alla krafter och lyckades dra fram ett par sakerna och ställa dem framför mig. Vi placerade ut dem runt mig för att täcka mig ännu bättre.

Ingen förutom Halu kom och frågade om jag behövde något. Han hämtade något att äta eller ett glas vatten när jag bad honom för det. Men ibland när han gått för att hämta något till mig, dröjde det länge innan han kom tillbaka. Han var ju trots allt bara en fem års pojke och hamnade lätt i olika lekar. I den eländiga belägenheten fick jag stanna i fyra dagar.

*****

En gång firades det ett bröllop och då var huset fullt av gäster. Tillställningen lockande för tjuvar. När klockan var två på natten gick alla att lägga sig. Några inbrottstjuvar smidde planer på att plundra huset fram på småtimmarna när alla sov. De grävde en tunnel och bröt sig i huset.

En nattvakt misstänkte att något var på tok. Vakten väckte husägaren. Han och alla hans män beväpnade sig under tystnad och började söka efter inbrottstjuvarna. De var arga och upprörda över tjuvarnas fräckhet.

Under tiden hade en tjuv tagit in i ett av de stora sovrummen där vi kvinnorna låg och sov. Kvinnorna vaknade på oväsen i rummet. Så fort de fick syn på främlingen, gömde de sig under sina sänglakan och höll andan.

Tjuven slog sönder kassaskåpet och tog allt han ville ha. När han sedan närmade sig en dam och avkrävde henne hennes smycken, fick de andra brått att börja plocka av sig sina för att tyst överlämna dem till tjuven. Tjuven noterade detta med belåtenhet och beslöt att vänta tålamodigt tills bestyret var över.

Olyckligtvis fanns det en nybliven brud i rummet som trots allt att klarade av sig att få sin enorma näsring, misslyckades med att ta loss sina tunga örhängen, som var helt intrasslade i håret. Efter att ha väntat artigt en stund blev tjuven otålig. Han tog fram sin kniv, skar sönder brudens öron och avlägsnade sig sedan skyndsamt. Medan allt detta utspelades i tysthet i detta rum, letade husets män, som var väpnade till tänderna, efter tjuven. Kvinnorna hörde dem röra sig, men ingen av dem sa ett knyst, eftersom tjuven, som inte tillhörde ’kategorin tillåtna’, då skulle höra hennes röst. Så fort tjuven var utanför rummet, började de skrika. Det är så här vi efterlever purdah-lagen.

*****

En dag började det brinna i ett hus. Frun i huset hade sinnesnärvaro nog att samla ihop sina smycken i en handväska och skynda sig ut ur huset. Kommen till dörren såg hon emellertid att gården var full av frivilliga som bekämpade elden. Hon fick inte komma deras åsyn eftersom hon inte kunde ta på sig burqan. Hon återvände därför till sitt sovrum med handväskan och gömde sig under sängen. Hon försökte aldrig ta sig ut, utan omkom i lågorna. Bravo! Hon visade en ädel kvinnas ära för zenana i sin död.

***** *

Min mans moster färdades med tåg från Patna till Bhagalpur. Hon hade sin tjänsteflicka som enda resesällskap. Vid järnvässtationen i Kiul var de tvungna att byta tåg. Då hon skulle kliva på det andra tåget, snavade mostern på sin omfångsrika burqa och ramlade ner på järnvägs-spåret. Förutom tjänsteflickan fanns det inga kvinnor på stationen. Kulierna på stationen kom springande för att hjälpa henne upp, men tjänsteflickan stoppade dem genast och bad dem i Guds namn att inte röra hennes husmor.

Tjänsteflickan försökte så gott hon kunde att själv dra upp sin husmor, men misslyckades. Lokföraren väntade tåligt i en halvtimme, –men inte längre. Den fina fruns kropp krossades i bitar. Hennes burqa revs sönder. Stationen var full av människor som blev vittnen till den fruktansvärda händelsen. Ändå hade ingen av dem tillåtelse att hjälpa till. Till sist fördes fina fruns manglade kropp till ett bagage skjul.

Hennes tjänsteflicka gnydde ömkligt. Efter elva timmars outsäglig ångest dog även hon. Vilket kusligt sätt att dö på!

 ***** **                 

När jag deltog i en kvinnokonferens i Aligarh nära Delhi, såg jag många delegater klädda i olika typer burqa. En kvinna hade en besynnerlig burqa. När jag förde tal om den, blev hon lite upprörd och sade, –”Nej,! Tala inte om burqa! Jag har haft sådana fruktansvärda upplevelser.” Hon berättade om ett par egna upplevelser för mig.

En gång åkte hon för att närvara vid en vigsel hos en hinduisk familj. Så fort barnen fick se henne komma iförd burqa, skrek de av rädsla och sprang och gömde sig. Hennes man hade några vänner som var hinduer. Dem var hon tvungen att besöka, –var och en av dem. Men hon försakade panik i vartenda hus. Barnen började darra och skrika när de såg burqan.

En gång besökte hon Kolkata. På kvällen åkte hon ut med sitt sällskap i en bil utan sufflett tillsammans med fyra eller fem andra kvinnor i burqa, Pojkarna på trottoarer blev förvånade. Några sade, ”Oj! Vad är de!” En pojke sade, ”Tyst! De måste vara spöke!” När burqarnas nekab fladdrade i vinden sade de, ”Titta! Titta! Spöke rör sina snablar. Låt oss gå härifrån med benen på ryggen!”

En annan gång åkte hon tåg till Darjeeling. När hon kom fram till tåg stationen Ghum, såg hon att en folkmassa tittade på en kortväxt man. Han var lång som en pojke i sju eller åtta år men hans ansikte var full med mustasch och skägg.

Plötsligt upptäckte hon att folkmassans lustiga syn hade fallit på henne i stället. De slutade titta på den kortväxta mannen och tittade henne.

Sedan när de kom fram till Darjeeling, kom de ute efter maten det vill säga att de to rickshaw. När de kom fram till Mel centrum, såg de att en folkmassa hade samlat där för att ha syn på militärer som höll på att komma från Tibet. De rikshaw dragarna tog sin rikshaw på en sida av gatan och gick att titta på det skojet. Efter en stund såg hon att alla tittarna en efter en kom framför hennes rikshaw för att få en titt på henne inne i rikshawn.

När hon gick ute på promenad, hundarna på gatan började skälla och kom att attackera henne. Några berg-hästar som hade ridande människor på sig började hoppa när de såg henne.

En gång när hon gick på promenad på ett te odlings gård, en tre eller fyra årig flicka tog upp en tung sten att kasta på henne.

En annan gång när hon gick ute på promenad tillsammans med fyra eller fem andra hemmafruar, kom de fram till en å. Det var geggig och grus på åns sida. De alla fastnade i sina burqa och ramlade i ån.

Arbetarna på te-odlingsgården fick syn på de och kom springande och tog de upp ut ur vattnet. Sedan gav de kvinnorna en skrapa. De sade, ”Det kunde vara värre! Ni hade skor på er och dessutom har ni täckt er ansikte med sådana luvor. Vad kunde man råka ut annat att ramla på ån!”

De fina fruarna fick sina fina kläder smutsade i lera och deras burqa var helt våta.

Det var inte allt. De brukade träffa kvinnor ute på gatan vilka utpekade på dem med sina pekfingrar för att tysta gråtande barn och sade, - ”Tyst! Tyst! Titta där! Där går Mekka Medina, häxorna i täckta luvor, de är Mekka Medina!”

                           **********

När vi startade den första muslimska flickskolan i Kolkata köpte vi hade en buss för skolskjuts. En av vår lärare, en engelsk kvinna gick att inspektera skolbussen. Hennes kommentar var, --”This bus is horribly dark inside. Oh No! I’ll never ride this bus!”

När bussen var framme på skolgården såg jag att det fanns bara en liten fönsterlucka med lock på vid bakdörren och en annat liten sådan fönster-lucka vid fram dörren, tre tum bred och arton tum lång vardera. Annars kunde man säga att bussen var lufttät.   

Den första skolskjutsen var dagen efter på eftermiddagen då flickorna skulle åka hem. När hembiträden som följde flickorna kom tillbaka berättade att det var hemskt värm inne i bussen. De flickorna hade det mycket lidande. Några flickor kräktes. Några flickor vimlade i mörkret.

Innan bussen var på väg att hämta flickorna nästa morgon öppnade den engelska lärarinnan den bakdörr fönsterluckan och satte där en gardin av färgade tyg.

Ändå svimmade några flickor, några kräktes men de flesta fick huvudvärk. På eftermiddagen öppnade den lärarinnan öppnade fönsterluckorna vid sidan av bussen och satte gardiner där också.

Den kvällen kom Fru Mukherjee, en Hindu väninna, kom att hälsa på och skulle veta om skolans framgång. Hon sade, -”Ni har skaffat en fin buss ska jag säga. Första gången jag såg den tyckte jag att det var en stor kista på hjul. Min brorson kom springande och sa,- ’Faster, O faster, kom och se hur en svarthåll av Kolkata går rullande på gatan!’ Hur kunde flickorna åka i en sådan buss?”

På den tredje dagen kom några mödrar till mig på eftermiddagen för att klaga. De sade, ”Din buss är säkert Guds straff. Du kommer att begrava våra döttrar levande. Jag sa förtvivlad, ”Vad kan jag göra? Om bussen var inte så skulle ni också vara en av de ville klaga att det saknade ”purdah”. Mödrarna blev arga och sade, ”Ska Ni hålla purdah på kostnad av våra barns liv?” Vi ska inte längre skicka våra döttrar till er skola!”. Den kvällen kom hembiträden och berättade att varje målsman varnade att de flickorna inte skulle åka sådan buss.

Nästa kväll fick jag fyra brev. En av dessa var skrivet på engelska där skrivaren hade undertecknat sig som ”Brother-in-Islam”. De andra tre var skrivet på urdu. Två av breven var anonymt. Det tredje brevet var undertecknat av fem personer. Innehåll av de all fyra brev var det samma,- de alla önskade väl av oss. För skolans bästa hade de informerat att två gardiner som hängts vid sidan av bussen fladdrade med vinden och det gjorde bussen purdalös. Om det inte åtgärdas var inom ett dygn, skulle de bli tvungen för skolans väl, att skriva om detta i urdu tidningar och stoppa flickornas skolskjuts i sådan purdalös buss.   

I vilket dilemma hamnade jag!

"Kungen hugger min hals om jag inte fångar kobran,

Och kobran hugger mig om jag tar den.

Varför kom jag till den här eländiga världen?

Varför var jag född i detta purdah land?’

SLUT