Sultanas Dröm
Naristan
Begum Rokeya
Översättare
Gunnel Björkström och S M Babulanam
Sultanas Dröm Naristan
av
Begum Rokeya(1880-1932)
Översättare
Gunnel Björkström och M Babulanam
ISBN 978 91 97342018
© 2009 Bengaliska Magasinet, Göteborg
First published in
The Indian Ladies’ Magazine
Madras, India, 1905
Title: Sultana’s Dream
Sultana’s Dream Naristan (in English)
ISBN 91 97370711
© 2003, Internationella Kojan, Göteborg
begum ofta används som muslimska kvinnors efternamn vilket motsvarar signora eller signorina
burqa en tält liknande täckmantel som några muslimska kvinnor har på sig när de kommer utom hus
Darjeeling är en liten stad som var den Brittiske guvernörens sommar residens då Indiens huvudstad Kolkata var för varm.
koh-i-noor är den dyraste diamant biten som Sultan Alauddin av Delhi tog från kungen av Malawa år 1304. Många tror att koh-i-noor bär med sig en förbannelse för män men det skyddade kvinnor som hade det på sig. Englands Drottning fick det år 1849.
mardana mans område, motsats till zenana
Naristan nari betyder kvinna; stan betyder ett land; Naristan betyder Kvinnolandet
Påfågel den dyrbaraste tronen av kejsaren Shah
-tronen Jahan. Nadir Shah ödelagd Delhi år 1739 och tog den till Iran
purdah ett gardin som också betyder täcka kroppen. Muslimska kvinnor får inte visa någon kroppsdel utom de som man tvättar före bönen fem gånger om dygnet
purdanshin de som håller sig i purdah
tebord ett littet trebenta bord för att servera te.
zenana kvinnors område inom höga murar. Bara de anhöriga fick tillträde där. Rokeya skrev i sin självbiografi att inga utomstående kvinnor fick komma inne i en zenana. Purdanshina kvinnor med blekt hy betraktades som ädel. De själva var stolta att vara osuryasparsa dvs solljuset fick aldrig snudda deras kropp.
En kväll satt jag och vilade i en länstol i mitt sovrum och tänkte lite lättjefullt på den indiska kvinnans situation. Jag är inte säker på om jag somnade till eller inte. Men så vitt jag minns, var jag klar vaken.
Jag såg helt tydligt den månklara himlen som gnistrade av tusentals diamantliknande stjärnor.
Helt plötsligt stod en dam framför mig; jag vet inte hur hon hade tagit sig in. Jag tog henne för min vän Syster Sara.
“God morgon!” sa Syster Sara.
Jag log för mig själv, eftersom jag visste att det inte var morgon utan stjärnklar natt. Men jag besvarade hennes hälsning: ”Hur står det till?”
”Tack, jag mår bra. Kan du vara snäll och följa med ut och titta på vår trädgård?” sa hon.
Jag tittade på månen en gång till genom det öppna fönstret och tänkte att det inte kunde göra något att jag gick ut vid den tiden på dygnet. Tjänarna därute sov vid det här laget och jag kunde få en skön promenad med Syster Sara.
Jag brukade gå på promenader med Syster Sara när vi var i Darjeeling. Många gånger har vi gått hand i hand och pratat sorglöst i den botaniska trädgården (-gårdar) där.
Jag tänkte att Syster Sara nog hade kommit för att ta mig till någon sådan trädgård, så jag accepterade genast hennes erbjudande och följde med henne.
Medan vi promenerade upptäckte jag till min förvåning att det var en vacker morgon. Staden var helt vaken och på gatorna var det liv och rörelse. Jag kände mig väldig förlägen vid tanken på att jag gick på gatan mitt på ljusa dagen, men jag såg inte till en enda man.
Några av de förbipasserande skämtade om mig. Trots att jag inte förstod deras språk, var jag säker på att de skämtade.
”Vad säger de?” frågade jag min vän.
”Kvinnorna säger att du ser manlig ut.”
”Manlig!” sa jag, ”Vad menar de med det?”
”De menar att du är blyg och försagd som män.” sa hon.
Blyg och försagd som män!
Det var verkligen ett skämt.
Jag blev väldig nervös när jag kom på att min vän inte alls var Syster Sara, utan en främling. Åh, vilken dumbom jag har varit som tagit denna kvinna för min kära gamla vän Syster Sara.
Eftersom vi gick hand i hand, kände hon hur mina fingrar darrade.
”Men kära vän, hur är det fatt?” frågade hon snällt.
”Jag känner mig lite besvärad,” sa jag med ett ursäktande tonfall. ”Eftersom jag är en purdanshin kvinna, så är jag inte van att gå omkring obeslöjad.”
”Du behöver inte vara rädd att stöta på någon man här”, sa hon, ”Detta är det kvinnolandet Naristan, fritt från synd och faror. Dygden själv härskar här.”
Så småningom började jag tycka om detta sceneri. Det var verkligen storlaget. Det jag trodde var en sammets dyna var i själva verket en gräsplätt. Jag tyckte att jag gick på en mjuk matta, tittade ner och upptäckte att trottoaren var täckt med mossa och blommor.
”Vad häligt här är!” sa jag.
”Tycker du om det?” undrade Syster Sara.
(Jag fortsatte kalla henne Syster Sara och hon kallade hela tiden mig vid mitt namn Sultana)
”Ja, väldigt mycket, men jag gillar inte trampa på de fina små blommorna.” sa jag.
”Det gör inget, kära Sultana!” sa hon, ”De far inte illa av att du trampar på dem, för de är gatublommor.”
”Det här ser ju ut som en enda stor trädgård,” sa jag beundrande. ”Ni har ordnat blommorna så fint.”
”Ert Calcutta kunde bli en vackrare trädgård än denna, bara era landsmän ville göra den till det.”
”De skulle anse det onödigt att ägna så mycket intresse åt trädgårdsodling, när de har så mycket annat att göra.”
”Ja, någon bättre ursäkt skulle de ju inte kunna komma på,” sa hon och log.
Jag blev väldigt nyfiken att höra var männen höll hus. Jag mötte över hundra kvinnor medan vi gick där, men inte en enda man.
”Var är männen?” frågade jag henne.
”På sina rätta ställen, där de bör vara.” svarade hon.
”Var snäll och förklara vad du menar med sina rätta ställen.” sa jag.
”Äsch, nu gjorde jag ett misstag. Du kan ju inte känna till våra vanor. För du has ju inte varit här förut. Vi håller våra män instängda.” sa hon.
”Precis som vi hålls i zenana?” frågade jag.
”Precis så.” sa hon.
”Vad lustigt!” sa jag och brast i skratt. Syster Sara skrattade också.
”Men kära Sultana. Vad orättvist är att stänga in de ofarliga kvinnorna och låta männen att gå lösa.” sa Syster Sara.
”Hur så?” sa jag, ”Det är farligt för oss att gå utanför zenana, eftersom vi är svaga av naturen.” sa jag.
”Javisst,” sa Syster Sara, ”Det är farligt så länge det finns män på gatorna eller om ett vilddjur skulle ta sig på en marknadsplats.”
”Naturligtvis” sa jag.
”Antag att några galningar rymde från ett sinnessjukhus och började ställa till en massa förtret för människor, hästar eller andra djur -, vad gör dina landsmän då?” frågade Syster Sara.
”De försöker fånga dem och sätta tillbaka dem på sinnessjukhuset.” svarade jag.
”Tack för det!” svarade Syster Sara, ”och du tycker inte att det är vettigt att spärra in friska människor på ett sinnessjukhus och släppa lös de sjuka.”
”Naturligtvis inte!” skrattade jag till.
”Faktum är det är just vad som sker i ert land! Män som ställer till, eller åtminstone är kapabla att ställa till, hur mycket förtret som helst går lösa och de oskyldiga kvinnorna stängs i zenana! Hur vågar ni ha dessa obildade män utomhus?” frågade hon mig.
”Vi har inget val eller att säga till när det gäller hur våra sociala frågor sköts. I Indien är männen herre och överhuvud. Han har gett sig själv all makt och privilegier och stängt in kvinnorna inne i zenana.” sa jag.
”Varför tillåter ni att man stänger in er?” frågade hon.
”Därför att man inget kan göra, eftersom de är starkare än kvinnor.” sa jag.
”Ett lejon är starkare än en människa, men bara för det härskar inte lejonet över hela människosläktet. Ni har försummat plikten ni har mot er själva, och ni har förlorat era naturliga rättigheter genom att blunda för era egna intressen.” sa hon.
”Men kära Syster Sara, om vi gör allt själva, vad skall då männen göra?”
”De skulle inte göra någonting, ursäkta mig, - de är inte lämpade för någonting. Fånga dem bara och sätt dem i zenana.” sa hon.
”Men det vore inte lätt att fånga dem och sätta dem inom fyra väggar,” sa jag och tillade, ”och även om det lyckades skulle väl alla deras angelägenheter, politiska och kommersiella, också följa med dem till zenana.”
Syster Sara svarade inte. Hon bara log älskvärt. Kanske tänkte hon att det inte var någon idé att argumentera med en som inte begrep bättre än en groda i en brunn.
Vid det här läget kom vi fram till Syster Saras hus som låg i en vacker, hjärtformad trädgård. Det var en bungalow med tak av korrugerat plåt. Huset var svalare och trevligare än någon av våra praktfulla byggnader. Jag kan inte beskriva hur prydligt och trevligt möblerat, hur smakfullt målat och tapetserat det var.
Vi satt sida vid sida. Hon hämtade ett broderiarbete från vardagsrummet och började på ett nytt mönster.
”Kan du sy och sticka?” frågade hon.
”Ja, något annat har vi inte syssla med i vår zenana.” svarade jag.
”Men våra zenana medlemmar är inte betrodda med broderi!” skrattade hon, ”eftersom män inte har tålamod nog att trä en tråd genom att nålsöga!”
”Har du gjort allt detta arbete själv?” frågade jag och pekade på teapoy – dukarna med broderier av skilda slag.
”Ja.” svarade hon.
”Hur får du tid att göra alla de här? Du måste väl göra kontorsarbetet också, eller hur?”
”Ja, jag sitter ju inte i arbetsrummet heladagen. Jag blir klar med arbetet på två timmar.”
”På två timmar! Hur klarar du det? I vårt land arbetar tjänstemännen, t.ex. distriktdomarna, sju timmar om dagen”, sa jag.
”Jag har sett några av dem arbeta. Tror du att de arbetar alla de sju timmarna?”
”Visst gör de det!”
”Nej, kära Sultana, det gör de inte. De förspiller sin tid genom att röka. Några röker två eller tre cigarrer på kontorstid. De talar mycket om sitt arbete, men gör inte mycket. Antag att en cigarr tar en halvtimme att brinna slut och att en man röker tolv cigarrer om dagen - som du förstår kastar han då bort sex timmar om dagen på enbart rökning.”
Vi diskuterade olika ämnen och jag fick höra att de aldrig råkar ut för någon epidemisk sjukdom och inte led de av myggbett så som vi gör.
Jag blev mycket förvånad att höra att i kvinno-landet Naristan var det mycket ovanligt att någon dog i unga år.
”Skulle du vilja se vårt kök?” frågade hon.
”Tack, gärna” sa jag och så begav vi oss dit.
Naturligtvis hade männen blivit tillsagda att (städa upp) innan jag skulle komma. Köket låg i en vacker grönsaksträdgård. Varje klängväxt, varje tomatplanta var en prydnad i sig. Jag såg inte till vare sig skorsten eller rök i köket. Det var ljust och rent; fönstren var dekorerade med blomstergirlanger, inte ett spår av kol eller eld.
”Hur lagar ni mat?” frågade jag.
”Med solvärme”, svarade hon och visade mig det rör genom vilket det koncentrerade solskenet och värmen passerade. Och så lagade hon genast till någonting åt mig för att visa hur det gick till.
”Hur klarade ni av att samla in och lagra solvärme?” frågade jag förundrad.
”Då får jag nog berätta lite om vår historia för dig först. För trettio år sedan, när vår nuvarande drottning var tretton år gammal, ärvde hon tronen.
Hon var drottning bara till namnet, i verkligheten var det premiärministern som styrde landet.
”Vår goda drottning tyckte mycket om vetenskap. Hon skickade ut ett påbud att alla kvinnor i hennes land skulle få utbildning. Följaktligen grundade och understödde regeringen ett antal flickskolor. Utbildning spreds vitt och brett bland kvinnorna. Och tidiga giftermål förbjöds. Ingen kvinna skulle få gifta sig innan hon fyllt tjugoett. Du ska veta att före denna förändring hade vi varit strikt hållna bakom gardiner precis som ni.”
”Vilket rollbyte!” inflickade jag med ett skratt.
”Ja, men avskildheten är densamma”, sa hon. ”På ett par år fick vi separata universitet dit ingen man hade tillträde.
”I huvudstaden, där vår drottning bor, finns två universitet. Ett av dessa uppfann en underbar ballong son de satte ihop med ett antal rör. Med hjälp av denna ballong, som var förankrad vid marken och som de lyckades hålla svävande ovanför molntäcket, kunde de utvinna så mycket vatten ur atmosfären som de ville ha. Eftersom universitetsfolket ständigt utvann vattnet uppstod aldrig något moln och på så vis gjorde den genialiska Lady Principal slut på allt vad regn och storm heter.”
”Verkligen! Då förstår jag varför det inte finns någon gyttja här!” sa jag.
Men jag kunde inte förstå hur det var möjligt att samla vatten i rören. Hon förklarade för mig hur det gick till; men eftersom mina vetenskapliga kunskaper var mycket begränsade, kunde jag inte förstå henne.
Men hon fortsatte:
”När det andra universitetet fick höra om denna uppfinning, blev de omåttligt avundsjuka och försökte hitta på något ännu märkvärdigare. De uppfann ett instrument med vilket de kunde samla så mycket solvärme de ville. Och sedan höll de värmen i förvar för att sedan kunna distributera den till dem som behövde.”
”Medan kvinnorna sysslade med vetenskaplig forskning höll vårt lands män på med att bygga ut sin militärmakt. När de fick veta att kvinnouniversiteten kunde utvinna vatten ur atmosfären och samla upp värme från solen, skrattade de bara åt universitetens medlemmar och kallade det hela för `sentimentala fantasier´!”
”Det ni har åstadkommit är verkligen mycket fantastiskt! Men berätta nu hur ni lyckades sätta ert lands alla män i zenana. Gillrade ni fällor åt dem först?”
”Nej.” svarade hon.
”Men det är knappast troligt att de skulle lämna sitt fria utomhusliv självmant och stänga in sig inom zenanas fyra väggar! De måste ha blivit övermannade.” sa jag.
”Ja, det blev de!” sa hon.
”Av vem? - av några kvinnliga krigare, väl?” undrade jag.
”Nej, inte med muskelkraft!” sa hon.
”Nej det vore omöjligt. Mäns muskler är starkare än kvinnors. Nå?” sa jag.
”Med hjärnkraft.” svarade hon.
”Men deras hjärnor är också större och tyngre än kvinnors. Är de inte det?” frågade jag.
”Jo, men än sen? En elefant har ju större och tyngre hjärna än en människa.” sa hon, ”Ändå kan människan kedja fast elefanter och få dem att arbeta åt henne precis som hon vill.”
”Bra talat. Men säg mig nu hur det hela egentligen gick till. Jag måste få veta det!” sa jag.
”Kvinnors hjärnor är något snabbare än mäns. För tio år sedan, när militärens officerare kallade våra uppfinningar ’sentimentala fantasier’, var det ett par unga damer som ville säga ett par ord som svar på de där kommentarerna. Men båda Lady Principals höll dem tillbaka. De skulle inte svara med ord utom genom handling - så fort tillfälle gavs. Och de behövde inte vänta länge på ett sådant tillfälle!”
”Vad underbart!” utbrast jag och applåderade hjärtligt. ”Och nu drömmer dessa stolta herrar sentimentala drömmar själva.”
”Strax därefter flydde ett par personer från ett grannland och sökte skydd i vårt land. De var i knipa. De hade begått några politiska försyndelser. Deras kung, som brydde sig mer om makt än att styra landet väl, bad vår godhjärtade drottning att överlämna dem till hans tjänstemän. Hon vägrade, eftersom det var emot hennes principer att lämna ut flyktingar. På grund av denna vägran förklarade kungen krig mot vårt land.
”Våra militära officerare kom genast på fötter och marscherade ut för att möta fienden.
”Emellertid var fienden dem övermäktig. Våra soldater slogs tappert, förvisso. Men trots allt mod, avancerade den utländska armén steg för steg in i vårt land.
”Nästan alla män deltog i striden: inte ens en sextonåring lämnades hemma. De flesta av våra krigare dödades, resten motades tillbaka, och fienden avancerade och stod fyrtio kilometer från vår huvudstad.
”Ett antal kloka damer samlades till möte på drottningens palats för att finna på råd om hur landet skulle räddas.
”Några föreslog att man skulle slåss som soldater, andra opponerade sig och sa att kvinnor inte var tränade i att slåss med svärd och skjutvapen - de var inte vana att slåss med något vapen över huvud taget. En tredje grupp påpekade bedrövat att de hade hopplöst svaga kroppar.
’Om ni inte kan rädda vårt land på grund av brist på fysisk styrka,’ sa drottningen, ’så försök att klara er med hjärnkraft’.
”Det blev dödstyst ett par minuter. Sedan talade Hennes Kungliga Höghet:
’Om landet och min ära går förlorade, måste jag begå självmord.’
”Det andra universitetets (det om hade samlat solvärme) Lady Principal, som hade suttit tyst och funderat under hela mötet, påpekade att de inte alls var förlorade. Det fanns visserligen inte mycket hopp för dem, men det fanns en plan som hon ville pröva. Detta skulle bli hennes första och sista ansträngning; om hon misslyckades skulle ingenting annat än självmord återstå.
”Alla de närvarande svor högtidligt att de aldrig på några villkor skulle tillåta sig själva att bli förslavade.
”Drottningen tackade dem hjärtligt och bad Lady Principal att pröva sin plan.
”Lady Principal reste sig åter och sa: `Innan vi går ut, måste männen gå in i zenana. Detta ber jag om för vår purdahs skull.
’Ja, naturligtvis’, svarade Hennes Kungliga Höghet.
”Nästa dag anmodade drottningen männen att dra sig tillbaka i zenana för alla kvinnors ära och frihets skull.
”Eftersom de var skadade och trötta, tog de emot den ordern snarast som en välsignelse! De bugade sig djupt och gick in i zenana utan ett ord av protest. De var säkra på att det inte fanns något som helst hopp för detta land.
”Sedan marscherade Lady Principal med sina två tusen studenter till slagfältet, och när de kommit fram riktade de alla strålar från det koncentrerade solljuset och värmen mot fienden.
”Hettan och ljuset blev för mycket för dem. De flydde i panik allihop, och i sin förvirring kunde de inte komma på hur de skulle kunna neutralisera den brännande hettan. När de övergav sina skjutvapen och övrig krigsammunition för att fly, brändes de av samma solvärme.
”Sedan dess har ingen försökt invadera vårt land igen.”
”Och sedan dess har era landsmän aldrig försökt lämna sitt zenana?” frågade jag.
”Jo, de ville bli fria. Några av polismästarna och distriktsdomarna skickade ett meddelande till drottningen som gick ut på att militärofficerarna förvisso förtjänade fängelsestraff för sitt misslyckande, men att de själva aldrig hade försummat sin plikt och därför borde slippa straff. De bad om att återfå sina respektive befattningar.
”Hennes Kungliga Höghet skickade ut ett cirkulär till dem, där hon lät förstå att om deras tjänster någon gång skulle komma att behövas, skulle man skicka efter dem, och att de tills dess skulle stanna där de var.
”Nu när de har vant sig vid purdah- systemet och slutat knorra över sin avskildhet, kallar vi systemet mardana i stället för zenana.”
”Men hur klarar ni er utan polis och polisdomare som tar hand om stölder och mordfall?” frågade jag.
”Sedan mardana- systemet etablerades, har vi inte haft vare sig brottslighet eller synd; därför behöver vi ingen polis som jagar brottslingar och inte behöver vi någon polisdomare som prövar kriminalfall.”
”Det är verkligen utmärkt bra. Jag antar att om det fanns någon oärlig person, skulle det vara mycket lätt för er att tukta henne. Eftersom ni vann en avgörande seger utan att spilla en enda droppe blod, skulle ni ju också lätt kunna avstyra brott och brottslingar!”
”Nå, kära Sultana, vill du sitta här eller följa med till mitt vardagsrum?” frågade hon.
”Ditt kök är inte sämre än en drottnings boudoir!” svarade jag och log vänligt, ”men vi måste nog lämna det nu, för herrarna kanske förbannar mig för att jag hindrar dem så länge från att göra sina kökssysslor.” Vi skrattade hjärtligt båda två.
”Vad mina vänner där hemma ska bli roade och häpna, när jag kommer tillbaka och berättar för dem att i det avlägsna Kvinnoland regerar kvinnorna över landet och har hand om alla sociala ärenden, medan herrarna hålls i mardanasoch sköter barnen, lagar mat och sköter allt sorts hushållsarbete; och att det är så enkelt att laga mat att det är ett rent nöje!”
”Ja, berätta för dem om allt du ser här.” sa hon.
”Kan du inte berätta om hur ni bedriver jordbruk, hur ni plöjer och hur ni gör med annat tungt kroppsarbete?” bad jag henne.
”Våra åkrar plöjs med hjälp av elektricitet, som också ger kraft till annat hårt arbete. Vi använder även elektriciteten till våra flygtransporter. Vi har varken järnväg eller stenlagda gator här.”
”Så därför sker inga gatu- eller järnvägsolyckor här”, sa jag. ”Men lider ni aldrig brist på regnvatten?”
”Aldrig sedan vattenballongen konstruerades. Du ser att det sitter ett antal rör fästade på den stora ballongen - med hjälp av dem kan vi utvinna så mycket regnvatten vi behöver. Och aldrig behöver vi utstå översvämningar eller åskväder. Alla arbetar vi med att få naturen att ge ifrån sig så mycket den kan.
”Vi får aldrig tid att bråka med varandra, eftersom vi aldrig sitter sysslolösa. Vår ädla drottning är enormt förtjust i botanik; det är hennes ambition att förvandla hela landet till en enda stor trädgård.”
”Det är en utmärkt idé. Vad är er basföda?”
”Frukt.” svarade hon.
”Hur håller ni landet svalt under en värmebölja? Vi betraktar sommarregn som en välsignelse från himlen.”
”När hettan blir olidlig sprutar vi rikligt med vatten från de konstgjorda reservoarerna på marken. Och vid kylig väderlek håller vi våra rum varma med hjälp av solvärme.”
Hon visade mig sitt badrum, vars tak gick att lyfta av. Hon kunde ta sig en dusch eller ett bad närhelst hon ville, bara genom att ta bort taket (som var som locket på en låda) och vrida på kranen till duschledningen.
”Ni är ett lyckligt folk!” utropade jag. ”Ni har allt ni behöver. Vad har ni för religion, om jag får fråga?”
”Vår religion är baserad på Kärlek och Sanning. Det är vår religiösa plikt att älska varandra och att vara fullkomligt uppriktiga. Om någon människa skulle ljuga, blir hon eller han…”
”Straffad med döden?”- frågade jag.
”Nej, - inte med döden. Vi finner inget nöje i att döda någon Guds skapelse - särskilt inte någon människa. Lögnaren ombeds lämna landet för gott och aldrig återvända.” sa hon.
”Blir en missdådare aldrig förlåten?” frågade jag.
”Jo, om personen i fråga är uppriktigt ångerfull.”
svarade hon.
”Är ni inte tillåtna att träffa någon man förutom era närmaste anhöriga?” frågade jag.
”Nej, ingen utanför den helgade kretsen.” sa hon.
”Vår cirkel av helgade relationer är mycket begränsad, inte ens första- kusiner är helgade.”
”Men vår är mycket stor: en avlägsen kusin är lika helgad som en bror:” sa hon.
”Det är mycket bra. Jag förstår att Renheten själv regerar i ert land. Jag skulle vilja träffa den goda drottningen som är så klok och framsynt och som har gjort alla dessa regler.”
”Det ska vi ordna”, sa Syster Sara.
Och så skruvade hon på ett par säten på en fyrkantig träplatta. Vid denna platta fäste hon två släta och välpolerade bollar.
När jag frågade vad bollarna skulle vara till, sa hon att det var väte- bollar som användes för att övervinna gravitationskraften.
Bollarna hade olika kapacitet och skulle användas i enlighet med den vikt man önskade befria från gravitationen.
Sedan fäste hon två vingliknande blad, som hon påstod drevs med elektricitet, på flygbilen. När vi satt oss bekvämt tillrätta rörde hon vid en spak varvid bladen började den att svänga runt, fortare och fortare hela tiden.
Först lyftes vi till en höjd av några meter och sedan bar det iväg. Och innan jag ens hann uppfatta att vi rörde oss, hade vi kommit fram till drottningens trädgård.
Min vän sänkte flygbilen genom att slå om riktningen på maskinens rörelse, och när bilen tog mark, slog maskinen av och så klev vi ur.
Från flygbilen hade jag sett hur drottningen promenerade på en trädgårdsgång tillsammans med sin lilla dotter (som var fyra år) och sina hovfröknar.
”Hallå där!”- ropade drottningen till Syster Sara. Jag presenterades för Hennes Kungliga Höghet och blev hjärtligt mottagen utan någon ceremoni.
Det var med glädje jag gjorde hennes bekantskap.
Under vår konversation berättade Drottningen att hon inte hade något att invända mot att hennes underlydande skulle få tillåtelse att bedriva handel med andra länder. ”Men”, fortsatte hon, ”med länder där kvinnorna hålls i zenana och därför inte kan göra affärer med oss, är det omöjligt att bedriva handel. Vi anser att män har lägre moral, så dem vill vi inte handla med. Vi eftertraktar inte någon annans land, vi slåss inte för en diamant även om den lyser tusen gånger starkare än Koh-i-noor, inte heller missunnar vi någon regent hans Påfågeltronen. Vi dyker djupt ner i kunskapens hav och försöker hitta de dyrbara juveler Naturen har i beredskap åt oss. Vi avnjuter Naturens gåvor efter bästa förmåga.”
När jag tagit avsked av drottningen, besökte jag de berömda universiteten och visades runt i några av deras fabriker, laboratorier och observatorier.
Efter besöken på de ovannämnda sevärda platserna, steg vi åter in i flygbilen, men just när den började röra sig, ramlade jag på något sätt ur och fallet väckte mig ur min dröm. Och när jag öppnade ögonen, upptäckte jag att jag fortfarande satt och vilade i länstolen i mitt sovrum!
SLUT