Bönbok för muslimska barn

Khaleda Beena m.fl.

EAN 978 91 973707 69

Internationella Kojan, Göteborg  Rabiya Publishers, Dhaka     Bengaliska Magasinet, Göteborg

Tryckeri: Informtrycket; Göteborg

2.4 Muslimernas uppfattningar                                                    (sidan 29 i boken)

Gud skapade den första människa Adam av lera och den första kvinnan Eva från en liten bit av Adams ben. De fick bo ihop i paradiset. Men Djävulen låg alltid på lur för att hämnas på Adam. En gång lyckades Djävulen fresta Eva och Adam att göra något dumt vilket var förbjudet för dem i paradiset. Då förvisades paret till jorden för slit och plågor.

Alla människor på joden kommer från Eva och Adam. Inga folkgrupper är bättre än andra. Muhammed (sm) sade, -"En arab är inte bättre än en icke-arab och en icke-arab inte bättre än enn arab. En person kan bli bättre än annan bara genom pietet".

En muslim tror på 124.000 profeter eller Guds budbärare. De stora profeterna i rangordning efter Profeten Muhammed (sm) är Abraham ('alayhi wa sala:m), Moses ('alayhi wa sala:m) och Jesus ('alayhi wa sala:m). Muslimerna tror att Jesus (am) stiger tillbaka ner till jorden som Messiah före Domedagen. 

En muslim tror på 104 heliga böcker och de tre viktigaste är: Torah (Gamla testamentet) via Moses (am), Evangelierna (Bibeln) via Jesus (am) och Koranen via Muhammed (sm).   

Koranen består av 114 suror eller avsnitt. Profetens Abrahams (~år 2000 f.kr.) religion om "Ende Osynlig Allmäktig Gud" blev fullständig i Koranen via profeterna Moses (am)(~1000 f.kr.), Jesus (am) och Muhammed (sm) (~600 e.kr.).

Synd är att göra något som är förbjudet i islam. Det som är förbjudet i islam kallas Haram. Att göra något som är Haram är ett straffbart brott. Några synder är ringa och några är grova. Många synder är oförlåtliga. Synd skapad genom olydnad till Gud kan bli förlåten av Gud själv. Men synd skapad genom att skada en person måste bli förlåten av den skadade person. Därför uppmanades Profeten David att be Uriya om förlåtelse. Att skada sig själv avsiktlig är en synd mot Gud.

Paradis är lustgådar i himlen. Där finns allt som människor längtar efter här på jorden. De muslimer som har levt på ett bra sätt skall komma till paradiset. Muslimer som har syndat kommer till paradiset efter avtjäönat straff för alla oförlåtliga synder. Det finns åtta nivåer av paradis och det bästa kallas för Ferdous. Muslimer tror att alla döda barn, oavsett av religion, kommer till paradiset. Inget djur kallas vid uppståendelsen för straff och belöning (utom Ashabe Kahfs hund vilken svältes ihjäl men ändå inte rörde sig bort ifrån sin sovande herre).

Helvetet är straffläger för alla syndare. Ju grövre synd desto strängare och längre straff. Muslimerna tror att de som sätter gudar vid Guds sida eller avbildar Gud och profeterna väntar helvetets eld. Det finns visserligen sju nivåer i helvetet och de värsta av dessa är Djhannam (det sjätte helvetet) och Habia (det sjonde helvetet).

Limbo är en plats mellan paradis och helvete där icke troende goda människorna skall bo. Himlen är alltid grå där såsom det är under ett uppehållsväder i Norden.

Jorden är lånad till oss alla. Det är varken ett paradis eller ett helvete. Vårt liv på jorden är Guds gåva. Människan är Guds finaste skapelse (Koranen: Sura At-Tin). På jorden finns kärlek och tårar vilket fattas på de andra ställena. Ehuru människan är skapad för slit, plågor och provningar (Sura Al-Balad) skall hon alltid tro på att hennes vistelse på jorden kan vara värdefull. Muhammed (sm) betraktade jorden som en stor och ren moske´.

Mekka är muslimernas heligaste stad. Här ligger heliga Kaba, målet för muslimernas vallfärd. Profeten Muhammed (sm) föddes i Mekka år 570 e.kr.

Medina är den andra heliga platsen där Muhammed (sm) och många förföljda muslimer fick asyl. Här ligger Muhammeds (sm) grav. Medina var islamiska republikens huvudstad.

KAPITEL FEM                                                                                    

Det muslimska arvet 

5.1 Sunnah

Ordet Sunni kom från Sunnah eller Muhammed (sallal lahu 'alayhi wa sala:m) som en förebild. Sunni muslimerna har ingen påve, biskop, eller ärftlig Imam som religiös ledare. De följer Muhammed (sm) och hans närmaste kamrater, de fyra rättfärdiga kaliferna Abu-Bakr (radiyalla:hu 'anhu, år 572-634), Omar (radiyalla:hu 'anhu, år 586-644), Usman (radiyalla:hu 'anhu, år 566-656), och Ali (radiyalla:hu 'anhu, år 600-661) och har dem som exempel när det gäller hur man bör leva.

Muhammed (sm) föddes i Mekka år 570. Hans far Abdullah dog två månader före hans födelse och hans mor Amina dog när han var bara sex år. Sedan dog även hans farfar. Muhammed (sm) växte upp hos sin farbror Abu Talib och skötte hans får.

Vid tjugo års ålder fick Muhammed (sm) en tjänst som karavanledare hos köpmansänkan Khadidja som han senare gifte sig med. Hon var femton år äldre än honom och hans enda fru tills hon dog vid sextiofem års ålder. Deras kärlek med ömsesidig respekt var gränslös. De fick sex barn men bara tre döttrar överlevde.

Mekka var då ett stamväsende. Muhammed (sm) tillhörde den mäktiga Quraishi klanen. Men han kom från den Hashemitiska stammen vilken var rival till den starkare Umayyidiska stammen av samma klan. Araberna hade då glömt bort Abrahams lära och de satte hundratals "gudar" i heliga Kaba. De omvandlade Kaba till ett affärscentrum och nöjesfält. Deras liv präglades av stamfejder, blodshämnd och girighet.

Muhammed (sm) började predika om Islam år 613 när han över 40 år. Småningom fick Islam fäste inte bara hos förtryckta slavar och utsatta kvinnor utan även hos rika köpmän. 

Makthavarna i Mekka med Umayyiderna i spetsen tyckte illa om Islam. Muhammed (sm) erbjöds allt om han slutade predika. Men de vågade inte skada Muhammed (sm) så länge hans farbror Abu Talib var vid liv. Många muslimer misshandlades grymt till döds. Några muslimer fick asyl i Medina (avståndet ca 350 km: såsom Stockholm-Göteborg). 

Efter Abu Talibs död omringade dessa herrar en kväll Profeten Muhammeds (sm) hus för att döda honom. Det var en mirakel att Muhammed (sm) lyckades fly till Medina. Hans liv räddades av en spindelnät. Från detta år började den arabiska tideräkningen Hidjra eller "flyktens år" (år 622).  

Fienderna invaderade Medina tre gånger. Vid det första anfallet vid Badr stupade Umaiyya ledaren och hans son. Vid det andra anfallet skadades Muhammed (sm) och han förlorade några av sina tänder. Det tredje kriget blev oavjort.

Till slut erövrade muslimerna Mekka år 630 genom ett blixtanfall. Muhammed (sm) kunde då kräva "tand för tand". Men han förlät alla som ångrade sig. Han förlät även Henda trots att den kvinnan åt upp Muhammeds (sm) farbror Hamzas lever när han blev martyr vid det andra anfallet. Det var hennes hämnd ty hennes far och bror vilka ledde det första anfallet stupade i strid mot Hamza. Men muslimer som Marwan och hans far vilka landförvisades för högförräderi fick inte återvända.   

Alla Mekkabor, till och med Umaiyyaledarna, blev muslimer. Khalid, vars klokhet var orsak till muslimernas nederlag vid det andra anfallet kom fram och la sitt svärd under Muhammeds (sm) fötter. Profeten (sm) tog upp svärdet och gav det tillbaka till honom och sa, "Än så länge har du använt svärdet för att förinta islam. Framöver ska du använda det för att försvara islam". Men några Mekkabor vände kappan efter vinden. De gick till bönetillfällena för att bli sedda och få beröm av andra människor (Sura Al-Maun).

I alla fall sopades alla ändlösa stamfejder och all blodhämnd under mattan. Alla seder, t.o.m. namntillägg som kunde främja diskriminering vad gäller ras, hudfärg eller ursprung, förbjöds ty rasismen ansågs vara en metamorfos av kanibalismen.   

Vid Profetns (sm) sista vallfärd (Hadjdjat al-wada) lovade alla muslimer att följa hans budskap. Vi återger bara några budskap av dessa. Allt det som sagt förut men stred mot detta föredrag upphörde att gälla. Därför är det viktigt för alla muslimer att få läsa igenom hela föredraget.

Muhammed (sm) rådde alla muslimer att vara försiktiga, -"Ni ska aldrig överdriva religionen! Förr i tiden gick många folkgrupper under därför att de hade överdrivit religionen".

Han sa om familjen, -"Din fru har lika rätt över dig såsom du har över henne! Hon är liksom din klädsel och du är som hennes! Förnedra henne inte! Du kpmmer att ställas till svars inför Gud om du gjorde något orätt mot henne!"

Muhammed (sm) sa om skulden,- "En fader är inte skyldig till sonens dåd och sonen aldrig skyldig till faderns illgärningar".

Till sist sa Profeten (sm),- "Snart kommer jag att lämna Er men Ni har kvar Koranen och Sunnah för Er vägledning i framtiden".

När Muhammed (sm) var färdig med sitt uppdrag befarade han ett inbördeskrig, då det svältande stamväsendet plötsligt hade omvandlats till en stark stat där rikedom började flöda in. Han sa,- "Jag är inte längre rädd att ni ska bli avgudadyrkare igen. Jag är rädd att ni ska slå varandra i nacken när rikedom kommer".

Profeten Muhammed (sm) gick bort när han blev sextiotvå år. Han begravdes i Medina där han hade dött.

5.2 De fyra Kaliferna                                                                      

Efter Muhammeds (sm) bortgång samlades muslimerna för att välja en Kalif som betyder företräde eller språkrör. Det fanns tre huvudkandidater:

(1) Profetens (sm) närmaste vän köpmannen Abu-Bakr (ra)

(2) Ali (ra) som var gift med Profetens (sm) dotter Fatima

(3) En ledare från Medina

Muhammeds (sm) vän och svärfar Abu-Bakr (ra) valdes till Kalif (år 632). Han bildade ett stasråd. Kalifen lyckades försvara den nybildade staten från de inre och yttre fienderna.

Efter Abu-Bakrs (ra) död (år 634) valde det islamiska stasrådet Muhammeds (sm) vän och svärfar Omar (ra) till Kalif. Hans viktigaste uppgift var att sammanställa den heliga Koranen i en särskild ordning och han bevarade den originalet hos sin dotter och Profeten Muhammeds (sm) fru Hafsa. 

Under Omars (ra) erövrade muslimerna Syrien, Palestina, Persien och Egypten. Han avsatte då den skiklige överbefälhavaren Khalid därför att folk började "dyrka" honom som "Den oslagbara krigshjälten". Khalid som vann 80 krig utan att någonsin förlora kunde nog kasta tärningen såsom Julius Caesar, men han valde hellre att tjänstgöra som fotsoldat i sitt livs slutskede. Han bad till Kalifen,- "Ni får ta allt av mig som jag har men inte svärdet som jag fick behålla av Profeten (sm) för att försvara islam". 

När en del av krigsbytet från Egypten hamnade i Medina började Omar (ra) gråta och sa -"Här ser jag islams undergång". Bara en femtedel av krigsbytet kom till statskassan medan resten gick som "lön" till de värnpligtiga soldaterna. Kalifen Omar (ra) strövade ensam på nätterna för att se huruvida någon svalt i brist på mat. Men det var omöjligt för honom att hantera utdelningen av tjänster och bidrag så att alla skulle bi tillfredställda.

Det var farligt för världens mäktigaste man att ströva utan vakter. Omar (ra) knivhöggs till döds (år 644) av en vansinnig arbetare som tyckte att Kalifens dom vid en tvist mellan en arbetsgivare och arbetare om en lön på 50 öre per dag var "orättvis". Omar (ra) bodde i en kåk utan livvakter eller tjänare.

Efter Omars (ra) död valdes Profetens (sm) vän och välbärgade svärson Usman (ra) till Kalif. Han tillhörde den Umayyidiska eliten. Småningom tillät han sin kusin Marwan, som förvisades av Muammed (sm), att återvända och tjänstegöra som guvernör i Medina. Usman (ra) blev väldigt gamal och orkade knappt sköta sitt ämbete. Marwan skötte Kalifens arbete. Umayyiderna fick då alla höga tjänster i imperiet. Det oeniga islamiska statsrådet som hade valt Kalifen Usman (ra) stod maktlöst.

En dag samlade folk till ett möte i Medina för att lyssna på några vateraners retorik om Kalifens svågerpolitik, om de ökade sociala klyftorna och om de Umayyidernas förflutna. Det slutade i kalabalik när en skara av upprörda män stormade in i Usmans (ra) hus och dödade den åttioåriga gamle Kalifen (år 656).

Efter Usmans (ra) död valdes Muhammeds (sm) kusin och svärson Ali (ra) till Kalif. Han var Muhammeds (sm) farbror Abu Talibs son och gift med Profetens (sm) dotter Fatima som födde två söner och en dotter: Hassan, Hussain och Djainab. De var sin morfar Mohammeds (sm) ögonstenar. Efter Fatimas bortgång gifte sig Ali med Hunafa och fick en son vars namn var Muhammed-bin-Hanafiya (moderns namntilläg!).

Ali (ra) fick makten under en svår tid. Umayyiderna anklagade honomför att han inte ställde Usmans (ra) mördare inför rätta. Syriens guvernör Muawiya, sonen till Henda, den Umayyidiska kronprinsen och krigshjälten i kriget mot det bysantiska imperiet, kastade då tärningen och utropade sig själv som Kalif. Då började allas krig mot alla vilket Profeten (sm) hade fruktat,- "Jag är rädd att Ni ska slå varandra i nacken när rikedom kommer".

Det muslimska samhället uppdelades då i fyra grupper:

(G1) De som anbefallde en republik med val av en Kalif vilken skulle vara Profetens (sm) teologiska

        arvtagare

(G2) De som anbefallde att Profetens (sm) biologiska arvtagare dvs svärsonen Ali och hans

        arvingar skulle bli kalifer

(G3) Umayyiderna vilka var makteliten och ledde segertågen. De var högmodiga och

        anvundsjuka på Hashemiter

(G4) De som hatade hierarki och strävade efter jämlikhet såsom ultrademokrati eller anarki

Ali (ra) avsatte genast Medinas Guvernör Marwan och flyttade sitt högkvarter till Basra. Profetens (sm) yngsta fru Aisha övertygades av några veteraner av islmiska rådet att Ali (ra) egentligen skyddade Usmans (ra) mördare. Trots att hennes yngre bror var inblandad i mordet, ledde hon krigarna från Medina till Basra (avståndet ca 700 km, Stockhom-Oslo). Marwan allierade sig med Alis (ra) fiender. Det var muslimernas första inbördeskrig. Eftersom Profetens (sm) fru betraktades som alla muslimers moder, fick ingen slå henne. Då försökte Alis (ra) soldater att slå hennes kamel medan deras fiender kämpade att skydda kamelen. Därför kallades det "Kamelkriget".

Efter detta krig flyttade Ali (ra) sitt högkvarter till Kufa och ryckte fram mot Damaskus. Muawiya gjorde motstånd vid Siffin med 120.000 soldater. När en tredjedel av Muawiyas soldater stupade inom tre dagar gick han på Marwans förslag och beordrade sina soldater att fästa Koranen på deras sköldar. Då tvingades Ali (ra) att föra en dialog om fred vilket en skara av hans soldater ogillade därför att de avskydde Umayyiderna. 

Men fredsmäklarna gynnade Muawiya. Det utlöste genast vrede hos hälften av Alis (ra) soldater. Utbrytargruppen ville inte längre han någon Kalif överhuvudtaget. De tyckte att Koranen var tillräcklig för att handleda muslimerna. Deras motståndare betraktade dem som anarkister och kallade dem för Kharijiter dvs "De uteslutna".  

Alis (ra) sista inbördeskrig var mot sin före detta allierade, de s.k. Kharijiterna (grupp G4) vilka forlorade och bestämde sig för att utföra självmordsattacker för att göra slut på Kalif-systemet. En Kharijit skulle döda Kalifen Ali (ra) och en annan skulle döda kuppmakaren Muawiya under morgonbön. Muawiya gjorde emellertid den dagen sin morgonbön hemma. Ali (ra) knivhöggs till döds i en moské i Kufa (år 661). 

Efter Alis (ra) död valdes hans äldste son Hassan till Kalif. Han var en stilig karl som aldrig var på krigsstigen. Listige Muawiya slöt då ett avtal med honom om samexistens. Kalifen Imam Hassan blev den andlige ledaren medan Muawiya blev den verkställande Kalifen som fick hålla administrationen och vapenmakten. Inbördeskriget tog då en paus.

Muawiya ersatte värnpliktiga soldater med yrkesmilitärer och förstärkte sin ställning. Han anställde Marwan igen som Medinas guvernör. Muawiya var religiös och en vän till Muhammed (sm) men inte fanatiker. Icke-muslimerna fick ett lite lättare liv under hans styre eftersom han lät dem leva i ro enligt Koranen: "Ni har Er tro och Jag har min" (Sura Al-kafirun). Han byggde upp en byråkrati med omfattande underrättelsetjänst.

Omkring år 670 förgiftades Imam Hassan till döds av en mystisk "kärleksdrycka" vilken han fick av sin svartsjuka andra fru efter han hade skaffat en tredje fru. Imam Hassan övertygades om att någon  lurade hans andra fru. Därför bad han sin yngre bror Imam Hussain att inte straffa henne. Misstänkarna gällande den giftiga "kärlrksdrycka" riktas senare mot Medinas guvernör. 

Sunni-muslimerna erkände bara fyra rättfärdiga Kalifer: Abu-Bakr (ra), Omar (ra), Usman (ra) och Ali (ra). Den femte Kalifen Muawiya var inte en rättfärdig Kalif. Han beskyldes för två brott: egenmäktigt förfarande genom att kalla sig Kalif och att ha inrättat en dynasti genom att utropa sin egen son Yazid som efterträdare Kalif.  

Muawiya struntade förstås i den islamitiska praxisen vid val av Kalif. han legitimerade sig dock som den femte Kalifen genom avtalet med Imam Hassan.

Muawiya dog år 680. Hans sista råd till sin Yazid var att låta Imam Hassans yngre bror Kalifen Imam Hussain leva i fred i Medina därför att Imam Hussain var en folkkär ledare. Med Muawiyas död blev det slut på den pragmatiska politiken.

Yazid var en egoist, argsint, onykter, högmodig, och hämndlysten hök sjunken i sju synder. Folket uttalade sig illa om Yazid och accepterade inte honom som Kalif. Då blev han ursinnig. Yazids rådgivare Marwan åkte till Medina för att tvinga folkets omtyckta ledare Imam Hussain att tillkänage sig som en "ábd" eller slav till Yazid. Marwan förolämpade Imam Hussain och hotade honom med halshuggning om han vägrade. Detta var inte alls acceptabelt för Imam Hussain eftersom han enbart var Guds slav. Han hatade förstås att kalla sig "Abdul Yazid". 

Men vid denna tid var det muslimska imperiet en militärstat. Den Umayyidiska arab-ultra-nationalistiska falangen i Damaskus var troende utan tro och använde islam såsom ett slagträ för att föra krig med ändamålet att erövra Asien, Afrika och Europa. Den falangen bildade en armé av yrkesmilitärer vilken ersatte de värnpliktiga soldaterna. Sällan kunde yrkesmilitärer tänka i termer "Rätt" eller "Fel". De var tränade att lyda order liksom jakthundar enligt samma mönster som i det romerska imperiet vilket var världmästare i konsten att döda.   

Imam Hussain kände sig fredlös i Medina och flyttade till den fridlysta heliga staden Mekka. Han bestämde sig för att kämpa såsom hans morfar Muhammed (sm) för att bli en vägvisare till den rätta vägen. Imam Hussain tyckte att alla människor borde välja ett liv på jorden värdigt att leva som Guds slav. Han blev martyr vid blodbadet i Karbala. 

5.3 Blodbadet i Karbala                                                             (sidan 84 i boken)

Imam Hussain stannade i Mekka fem månader. År 680. strax före pilgrimsfärden skickade Yazid tusentals soldater till Mekka. Imam Hussain kände sig fågelfri i Mekka också.

Folket i Kufa accepterade inte Yazid som Kalif och de gjorde ett uppror mot den Umayyidiska guvernören där. Imam Hussain fick en inbjudan från Kufa i Irak för ett besök. Imamen skickade sin kusin Muslim-bin-Akil tillsammans med sina två söner i förväg till Kufa (se på kartan i boken sida 84). Men ryktet om folkupproret i Kufa var överdrivet och kvävdes inom kort. Småningom blev Kufa en spökstad som vimlade av Yazids knekter.

Imam Hussain förberedde en karavan för den ett tusen kilometer (ett avstånd som Malmö-Kiruna) långa ödesdigra resan genom öknen. Med resan var hans familj, en skara släktingar och ett fåtal vänner. Resan började de 8:e Djul'hadjdj (20 oktober) och to slut den 2:a Muharram (10 november) år 680. Under den 22 dagar långa resan stannade karavanen på fjorton platser för att vila, och skaffa mat och vatten.    

På den den första rastplatsen träffade Imam Hussain en diktare som var från Kufa för pilgrimsfärden. Diktaren sa, -"Folkets hjärtan i Kufa dunkade för Imamen men deras svärd var mot honom".

På den andra rastplatsen kom Imam Hussains yngre syster Djainab med sina två söner som var elva och tretton år för att följa med. På den tredje rastplatsen träffade Imamen en man från det oroliga Irak. Han avrådde Imamen från att fortsätta vidare. "Al Kufi la yufi" (kufa ska man inte lita på),- sa han.

Vid den femte rastplatsen träffade Imam Hussain två män från Kufa. De avrådde Imamen från att fortsätta längre. Då kom en budbärare dit och underrättade Imam Hussain att hans kusin Muslim-bin-Akil och dennes två söner som hade åkt till Kufa i förväg hade blivit avrättade tillsmmans med många andra upprorsmän. På den sjätte rastplatsen berättade en man som kom från Kufa att Yazids armé hade omringat staden och ingen fick komma in eller ut.

När karavanen hade lämnat den nionde rastplatsen mötte den en bataljon av soldater som var trötta av vandringen i öknen. Soldaterna fick mat och dryck av Imamen. Då såg Imam Hussain inte längre Kufa som en oas utan som en hägring. Han tänkte vända om mot Medina, men bataljonens kommendent som hette Hur tvingade karavanen att gå vidare framåt.

Imam Hussian blev lite bekymrad. Hans son Ali Akbar frågade,

-"Pappa, varför är Du orolig? Är vi inte på den rätta vägen?"

-"Jo, det är vi",- sa hans far och lungnade sig.

På den elfte rastplatsen träffade Imam Hussain en mäktig nomadstam som erbjöd honom 20.000 soldater och en plats att gömma sig om han skulle vilja att anfalla Kufa. Men Imamen tackade nej och lämnade sitt öde till Allah. 

Efter den tolfte rastplatsen gick karavanen förbi staden Kufa. När kvinnorna fick veta att karavanen inte längre gick mot kufa utan mot ett okänt mål, blev de alla oroliga.

När karavanen hade lämnat den trettonde rastplatsen kom Kufas guvernör Obaidullah fram för att kolla läget och han beodrade kommendent Hur att inte släppa karavanen. Guvernören kunde emellertid knappt lita på soldaterna i Kufa och väntade på en elitstyrka från Damaskus. Imam Hussians sista rastplats blev i Karbala vid floden Furat. 

På den 4:e Muharram (12 november) kom 4.000 soldater dit från Kufa. Dagen efter anlände den förskräkliga varelsen Shimar från Damaskus med 10.000 tvåbenta blodhundar med sig. Den 7:e Muharram tvingades karavanen att flytta och vattenförsörjning stoppades. Svält och törst började snart plåga alla barn och vuxna i tälten. Några officerare funderade över att tillåta Imamen att vända om. Men Shimar som ivrigt väntade på en stor belöning ville inte det. På den 9:e Muharram skickade Imam Hussain sin son Ali Akbar att reda på deras avsikt. Han fick veta att militärerna hade fått guvernörens order att utplåna hela karavanen.

Imam Hussain och med resenärerna fick en natt till sin sista bön. Den natten tillhörde den heliga Ashura (Påsk) då Profeten Moses' (am) befrielsetåg, förföljt av Faraos armé, kommit fram vid floden Nilen i Egypten. Knappt två tusen år senare hade nu en tyrran uppsått liksom Farao men med namnet Yazid vars armé omringade Imam Hussains karavan vid floden Nahr-al-furat. Alla barn och vuxna i karavanen ropade om Guds hjälp den hela heliga natten medan knekterna dansade och sjöng i ivrig förväntan på nöjet av slakten dagen efter och plundringen av värdeföremål.

Men trettiotvå soldater plågades den natten oerhört av samvetet. I mörkret deserterade de för att kunna komma över till Imam Hussains sida. Två av de deserterade soldaterna var bataljonens kommnedent Hur och hans son. 

Den 10:e Muharram tog Shimar befälet över sina 10.000 militärer. Imam Hussains grupp, bara 72 män och pojkar stod mot anfallet. Ungdomarna var mellan elva och tjugo år gamla. På förmiddagen blev Hur och hans son martyrer. Sedan blev de deserterade soldaterna martyrer en efter en. Imam Hussains son Ali Akbar, Imam Hassans söner: Kasim, Usman, Jaffar, Abdulla och Abbas, Imamens syster Djainabs söner Aun och Muammed blev martyrer före middagen.

Imam Hussains lille som, den tre månaders gamla Ali Asgar fick inte bröstmjölk av sin svältande mor. På hennes begäran tog Imamen barnet och till de knekterna att ge lite vatten åt barnet. Shimar befallde genast knekten Maruk att döda barnet. Ögonblicken kastade knekten en pil rakt i barnets hals. Imamen blev våt av det rinnande blodet från det livlösa barnet.

Imam Hussains tvååriga dotter Fatima skrek och skrek efter en droppe vatten tills hennes svaga röst tynade bort för alltid.

På eftermiddagen var det Imamens tur att strida mot fienderna. Han var då mycket svag och föll omkull när han skadades. Överbefälhavaren Shimar, som var en grym varelse, högg av Imam Hussains huvud för att ta med sig till Damaskus och de andra martyrenas huvuden sattes upp på stolpar.

Bara Imam Hussains son Ali som var sjuk räddades av Imamens syster Djainab. Han och hans syster Sakina tillsammans med kvinnorna och barnen kastades i fängelset i Kufa i väntan på att skickas till Damaskus. martyrenas kroppar låg på sanden tre dagar tills den lokala befolkningen kom fram att begrava liken.

Imam Hussains familjmedlemmar visades upp för folket på gatorna i Damaskus. Yazid stack sin käpp i Imam Hussains mun och skrek, -"Idag är den andra Badr". Hans farmor Henda hade ätit upp Muhammeds (sm) farbror Hamzas lever som hämnd och vilket var minst sagt löjligt. Yazid tog nu en fruktansvärt blodshämnd genom att förinta Muhammeds (sm) arvingar och nästan alla släktingar, till och med små barn och ungdomar.

När alla kvinnor och barn hade skickats tillbaka till Medina berättade de för invånarna om blodbadet i Karbala. Mekkaborna gjorde då ett uppror vilket pågick i många år. Här upphörde den islamitiska republiken vilken Muhammed (sm) hade etabelarat i Medina.

Människan är Guds finaste skapelse men kan förvandlas till det allra värsta

Yazid dog hastigt bara tre år senare (år 683) vid 38 års ålder. Hans äldste son Muawiya II som var bara 20 år blev nästa Kalif. Han uppfostrades av sin farfar Muawiya inder stor säkerhet under faran av Kharijiter. Därför fick gossen all undervisning i palatset. Hans mor var en snäll kvinna. Kalifen Muawiya II var nog chockad av blodbadet i Karbala. Han sa att han i palatset i Damaskus kände blodlukten av martyrena i Karbala.

Under den tiden pågick uppror i Mekka och Medina men Kalifen Muawiya II vägrade att skicka militärer till de heliga städerna. Han sökte fred med upprorsmakarna genom stora eftergifter. "Om blod spills i Medina och Mekka börjar Himlen skaka"- sa de unge Kalifen. Men han var liksom en duva i ett hökbo. Då förgiftades han till döds efter bara fyra månader vid makten.

Gamle Marwan som hade stått i kulisen så länge sparkade nu ut Yazids andra söner ur palatset och tillskanskade makten (år 684). Han tvingade Kalifen Omars (ra) dotter och Profetens (sm) fru Hafsa att lämna ifrån sig den ursprungliga avskriften av heliga Koranen och rev den i små bitar.  

Marwans arvingar härskade i drygt sextio år. Men skulden för blodbadet i Karbala jagade ständigt Umayyiderna. Folket gjorde uppror efter uppror vilket kvävdes av militärer. Sedan tilltog upproret i styrka liksom en tromb. Umayyiderna struntade i budskapet, -"En arab är inte bättre än en icke-arab och icke-arab är inte bättre än en arab". Uppenbarligen gjorde de narr av de icke-arabiska språk och kultur. Därför stödde de diskriminerade muslimerna detta uppror vilket svepte bort den Umayyidiska miltärmakten såsom floden Nilen spolade bort Faraos armé som förföljde Profeten Moses' (am) befrielsetåg. Den sista härskaren av den Umayyidiska dynastin, Marwans sonson Marwan II, omkom i detta folkuppror år 750.

Upprorsledaren Saffi var en arvinge till Muhammeds (sm) farbror Abbas. Han retorik om blodbadet i Karbala gav en gnistra åt det våldsamma upproret. Då lyckades bara en av de sjuttio Umaiyyaprinserna, Abdur Rahman fly och behålla makten i Spanien medan alla andra prinsar slogs ihjäl.

Men detta var också ett fel därför att under Profetens (sm) sista vallfärd (hadjdjatul wada) hade muslimerna gett ett löfte att följa orden: "En fader är inte skyldig till sonens dåd och sonen är aldrig skyldig till faderns illgärningar".

Saffi upprättade den abbasidiska dynastin. Diskrimeringen av icke-arabiska muslimer upphörde eftesom de högmodiga arab-ultra-nationalisterna hade gjort sitt. Men det muslimska imperiet förblev framöver ett ståndsamhälle såsom det bysantiska imperiet. År 762 flyttades imperiets huvudstad från Damaskus till Bagdad av Kalifen Mansur. Han erbjöd den lärde Imamen Abu Hanifa tjänsten som den högsta domare, men Imamen tackade naej. Då beordrade Kalifen tio piskrapp den dagen och varje dag därefter läga till tio rapp tills Imamen säger "Ja". På den andra dagen fick Imamen 20 piskrapp och på den tredje dagen 30. Imam Abu Hanifa avled på 100 slagens dag efter sammanlagt ca 500 piskrapp.  

Det medeltida mörkret började dränka hela Eurasia på tusentalet. Mongolen Halagu Khan belägrade och förintade den mytomspunna huvudstaden Bagdad år 1258. Inkräktarna genomforde ett folkmord på en miljon män och rövade bort alla unga kvinnor. Människan är givetvis Guds finaste skapelse men hon kan dock förvandlas till det allra värsta. (Sura At-Tin). 

Blodbadet i Karbala hände för länge sedan men ändå aktuellt idag när vi får se och höra om muslimska barn och vuxna som påminner oss om lilla Fatima, unge Kasim, Imam Hussain, Shimar och Yazid. Skillnaden är förstås att dages Shimar inte skonar kvinnor heller och dagens Yazid kan sällan stå på egna fötter. Numera påstår man tyvärr att mord på barn som Ali Asgar bara är misstag och förbrytarna hyllas ofta som hjältar.

Blodbadet i Karbala är ett tungt arv till alla muslimer vilket ger dem en vägledning i kampen för ett liv värt att leva såsom Guds slav. Imam Hussain kunde få ett annat liv om han hade valt att kalla sig "Abdul Yazid" (Yazids slav). I sin barndom valde Moses (am) att ta ett glödande kol i sin hans istället för ett glittrande smycke av guld. Imam Hussain valde hellre att dö som en martyr än att leva ett liv som förmögen slav. Därför är han som en hjälte i en folksaga: "Prinsen är liten och svag medan den onda jätten är stor och stark. Vägen är lång och farlig. Men det bortrövade prinssessan måste fritas ur jättens grotta".  

Men Imam Hussain var inte en segrare som hade "lyckliga dagar" för resten av livet när sagan slutade, utan han var en unik martyr. Martyrernas blod i Karbala blev bränsle till osläckbara facklor för att visa oss den rätta vägen i ett mörkt universum. När vi känner att samvetet är som en lever som förtärs varje dag av onda örnar men växer ut igen mer eller mindre varje kväll, tänker vi då och då på den rätta vägen och ber till Gud: 

                                             ['ihdina:s sira:tal mustaqi:m].   

5.4 Den rätta vägen och Ashura (påsk)                                   (sidan 91 i boken)

Vi har berättat om de fyra Kaliferna vilka är exempel för sunni-muslimerna när det gäller hur man bör leva. Men tre av de fyra Kaliferna mördades. De blev martyrer, - anser sunni-muslimerna. Men vem är martyr? Det är inte lätt att uppge vem som är martyr. Man anser att "En martyr är en person som offrat sitt liv för att grunda eller försvara det rätta."

Men problemet är att det ofta finns skilda uppfattningar om det rätta. En stupad i ett krig gällande tvisten om det rätta sättet att göra sönder ett ägg skulle dock inte räknas som martyr.

Kharijiten som mördade Ali (ra) tillhörde en grupp som påstod att Ali (ra) hade fallit ut ur det rätta spåret genom att sluta fred med Hendas son kuppmakaren Muawiya. Mannen som tog självmorduppdraget att mörda Kalifen Ali visste självklart att han också skulle bli avrättad på samma sätt. Men värför gjorde han det då? Jo, han skulle bli martyr i kampen för att "grunda eller försvara det rätta". Kanske hyllades han också av sin grupp. Så fick vi både Kalifen Ali (ra) och hans mördare som martyrer på grund av motsatta uppfattningar om det rätta.

Sunni-muslimerna tyckte att Ali (ra) var en martyr medan kharijiten var en terrorist. Men kharijiterna tyckte att den som offrade sitt liv för att döda den "vilseledda" Kalifen Ali var en martyr. Således hävdade allihop, trots att de hade motsatta uppfattningar om det "rätta", att de själva var sanna muslimer.  

Sunni-muslimerna ansåg att även om Kalifen Usman (ra) gjorde några fel var han ändå på det rätta spåret. Därför bled han genom mordet en martyr. Men de som stiftade upproret var vetraner av islamiska rådet om vilka Profeten Muhammed (sm) hade förutsagt att de skulle bli dödade av islams fiender. Umayyiderna firade veteranernas död med fester. Är det fel om man då räknar veterenarna som tappra kämpar för rättvisan?

Den galna arbetaren som dödade Kalifen Omar (ra) tyckte troligen att Kalifen inte längre var på de förtrycktas sida därför att Kalifen bedömde att arbetarens lön på 50 öre om dagen var rättvis (på den tiden såldes en slav för 200 kr). Islam tillät slavhandel och nöjde sig med förpliktelsen att en slav skulle få mat och kläder av samma kvalitet som sin ägares och inte blev misshandlade. Många slavar befriades men de hade svårt att försörja sig. Arbetaren som dödade Kalifen Omar (ra) trodde förmidligen att hans självmord skulle förbättra arbetarnas liv.

Om blodbadet i Karbala tyckte Yazid och hans anhängare att det gjorde rätt emedan Imam Hussain var en rebell. Yazid tyckte dock att han enligt den nomadiska seden var skyldig i att genomföra en blodhämnd för sin farmorsfar och sin farmorsbror som stupade vid de första anfallet (Badr-kriget) mot Muhammed (sm). Yazid var övertygad att makt ger rättfärdighet. Han hyllade överbefällhavaren Shimar som hade beodrat att skjuta det tre månader gamla barnet Ali Asgar. 

Yazid var förresten en kopia av en härsklysten och grym Farao i Egypten. Yazid var också skyldig till den psykiska skada han tillförde sin egen son Muawiya II var ungdom nog skakades av det fruktansvärda scenen i Damaskus.

De tiotals barn och undomar som mördades i Karbala av tio tusen militärer som fann nöje i att döda barn var dock martyrer- utan något tvivel eller tvist om det rätta. Därför förtjänade Yazid och hans medbrottslingar alla muslimers förbannelse. Därför räknade sunni-muslimerna Imam Hussain som en martyr i kampen för att återupprätta det rätta. 

Trots att Faraonerna och Yazid (bin-Muawiya) dog länge sedan har kampen för det rätta inte upphört eftersom många stora och små kopior av Farao och Yazid har uppstått på jorden i alla tider. Farao är en symbol för otrogna mäktiga tyranner och Yazid för illegitima envåldhärskare Kalifer.

Ashura, den 10:e Muharram är ett minnesmaäke med omätlig betydelse i muslimernas livstolkning. Dagen för blodbadet i Karbala sammanföll med den dagen Moses (am) fastade för att tacka Gud (Påsk) för att han fick sitt folk befriat från slaveriet i Egypten. Muhammed (sm) fastade den dagen för att följa denna sed vilken kallades för Ashura.

De båda händelserna hade dock en gemensam nämnare: "Kampen för att grunda eller försvara det rätta". Profeten Moses (am) blev en segrare mot Farao i Egypten medan Imam Hussain och hans alla anhängare blev martyrer i Karbala. Imamens femton åriga dotter Sakina fick ett trauma för livet. Hon blev en känd sångerska. Hennes sorg ekar ännu idag i Ashura.

Innan Imam Hussain lämnade Mekka skrev han i ett avskedsbrev till sin yngre styvbror krigsvetranen Muhammed-bin-Hanafiya att hans kamp inte var för makten utan för att han hade valt att inte vara en människas slav. Imam Hussain blev tillsammans med sin anhöriga, släktingar och vänner martyrer i Karbala i kampen för återupprätta "Salah" om vilket det upprepas i den heliga Koranen gång på gång. Dett är inte enbart något att tro på, utan det är nogåt att utöva-

                                            ['a:manu: wa `amilu:s saliha:ti]

***********************